Varje gång man är på väg hem så har man i tanken att man ska komma hem, mötas av Kenzo och släppa ut honom på gården. Men precis när man stoppar i nyckeln i låset så blir man påmind att man kommer inte att mötas av honom.
Det känns så konstigt och har svårt att acceptera att han är borta. Samtidigt som man inte vill vara hemma och vill bort så vill man hem så fort man har åkt bort, konstigt!

Fick ett så fint långt mail där det stod så fina saker om Kenzo, riktigt rörande. Tack Tua, det värmde verkligen för precis så var jue Kenzo.

Det är väldigt ensamt hemma, ingen som håller en sällskap (förlåt Robin, du finns jue hemma men inte alls samma sak och det vet du) och följer en vart man går. Känns som han har varit borta en evighet samtidigt som man tycker att han är "bara" iväg med någon (vilket han aldrig brukar) och kommer snart hem, men så har han varit borta i två veckor.
Saknaden är stor, men sveket att inte jag fanns där för honom hans sista tid känns mer. Frågan är om jag någonsin kommer att förlåta mig själv, det gör riktigt ont!!

Frågan har kommit om vi ska ha en ny hund! NEJ, att vi ska ha en ny hund känns riktigt långt borta. Detta tog mig alldeles hårt. Jag vill inte ha någon ny hund som ska dämpa min sorg efter Kenzo, finns ingen hund som är den andra lik och jag vill ha KENZO tillbaka (jag vet att så kommer det aldrig att bli). Sedan skulle det kännas som ett svek, å jag har tillräckligt med ångest ändå.


Men men dagarna går och det kommer att kännas bättre jag vet. Saknaden kommer att finnas där men kommer att bli mildare. Försöker hitta saker att göra för att inte behöva tänka!

Nu ska jag ta och försöka fånga dagen med något så får ni alla där ute ha en bra dag!!